Den ursprungliga artikeln skrevs 1996 och publicerades i Dagens Politik samma år. Den blev också citerad i tidningen Land. Även "DN Debatt" fick en kopia sig tillsänd, men man avböjde publicering. Att intresset för miljöfrågor var rätt svalt vid den här tiden, inte minst efter finanskrisen, kanske är värt att nämna i sammanhanget. Nedan publicerade version är något förkortad och förtydligad men grundtesen är densamma.
I dagarna rapporterar FN och IPCC att läget för klimatet är mer allvarligt än man tidigare trott vilket dessvärre gör att artikeln bara känns mer aktuell idag än när den skrevs. Sedan dess har antalet vetenskapliga studier som pekar mot att klimathotet är reellt bara ökat. Haven fylls av plast, regnskogarna skövlas fortfarande i stor omfattning och arter dör ut i en takt vi aldrig tidigare skådat. Trots det lyser kraftfulla åtgärder mot de globala miljöproblemen med sin frånvaro.
Många politiker talar idag om klimathotet som om det vore reellt men de agerar snarare som klimatskeptiker och verkar ännu vänta på de slutgiltiga bevisen från vetenskapen som visar att åtgärder måste vidtas. De eventuella åtgärder som trots allt diskuteras är till största delen av teknokratisk art och innebär i många fall ökad förbrukning av andra naturresurser - man försöker lösa ett problem, men skapar ett annat. De flesta politiker verkar helt enkelt inte vilja ta till sig grundproblemet: Människans överkonsumtion och överutnyttjande av jordens begränsade resurser. Behovet av en ny beslutspolicy som faktiskt kan medverka till ett långsiktigt hållbart samhälle, tycks alltså större än någonsin.
Vetenskapen spelar en avgörande roll för hur miljöproblem formuleras i samhället. Ett potentiellt problem som inte kunnat etableras i forskarsamhället har små möjligheter att accepteras i samhället i övrigt. Ett typexempel är utsläpp av växthusgaser vilket har tagit flera decennier att finna acceptans för som ett reellt problem. Osäkerheten som ofta råder kring miljöproblemen utnyttjas också av vissa samhällsaktörer och lobbyister. Det är inte ovanligt att åtgärder förhalas med hänvisning till bristen på vetenskaplig konsensus.
Den rådande beslutspolicyn på miljöområdet innebär i praktiken att endast direkta vetenskapliga bevis om skador på människa och miljö är tillräckliga för att motivera åtgärder. Svagheten med en sådan beslutspolicy är att den ger litet utrymme för förebyggande åtgärder, vilket har visat sig medföra onödiga samhällsekonomiska kostnader.
Försiktighetsprincipen har definierats på flera olika sätt men grundtanken är att man inte skall behöva invänta fullständiga vetenskapliga bevis på att en verksamhet är miljöfarlig eller ett ämne är skadligt, utan man skall agera förebyggande, och hellre avstå från verksamheten eller undvika att använda ämnet, om misstankar om negativa effekter finns.
En ändrad beslutspolicy som innebär ett ökat hänsynstagande till försiktighetsprincipen skulle genom att ge ett större utrymme för förebyggande åtgärder kunna bidra till att undvika framtida miljöproblem och därmed minimera samhällsekonomiska kostnader.
Utgångspunkten för beslut på miljöområdet har historiskt varit assimilationsprincipen. Den förutsätter att naturen har en förmåga att absorbera och ta hand om ämnen som släpps ut från mänsklig verksamhet. En viss mängd av ett ämne kan alltså tillföras naturen utan att några oönskade skador uppstår. Ett i stort sett likvärdigt begrepp är "kritiska belastningsgränser" som i den svenska miljödebatten diskuterades i samband med nedfall av försurande ämnen. Assimilationsprincipen tillåter att även substanser som är kända som mycket giftiga får tillföras miljön. Detta under förutsättning att de gränser som satts (säkerhetsmarginaler inräknade) inte överskrids. Gränserna går där man bedömt att risk för oönskade skador finns.
Assimilationsprincipen utgår ifrån tanken att allt går att mäta och kvantifiera och bara vi håller oss under gränsvärdena så löser det sig. Det gör också att forskningen fokuserar på att visa direkta effekter och orsakssamband, vilket sällan är möjligt i ett tidigt skede, vilket i sin tur leder till ett reaktivt förhållningssätt.
Det man i dagligt tal brukar kalla risker är i själva verket tre olika begrepp som det är viktigt att skilja på: risk, osäkerhet och obestämbarhet.
En risk kan kvantifieras och man kan också, inom vissa gränser och med viss noggrannhet, bestämma sannolikheten för ett visst utfall. När man betraktar system där man bara har begränsad information om de ingående komponenterna (vilket i allmänhet är fallet när det gäller olika typer av potentiella miljöproblem), kan man inte tala om risk eftersom sannolikheterna för utfallen är okända.
När ett systems huvudparametrar är kända men sannolikheterna för utfallen är okända föreligger osäkerhet. Osäkerhet kan uppskattas och inkluderas i analyser och dess effekt på utfallen kan uppskattas. Man kan också reducera osäkerheten genom ökad informationsinsamling/forskning. Ökningen av kunskapsmängden tenderar dock att öka ignoransen som då kan växa i takt med att bindningarna till den kunskap vi besitter ökar. Den innebär också att ju mer av faktisk kunskap vi anser oss ha, desto mindre kunskap tror vi oss sakna.
Ett exempel är CFC (klorfluorkarboner) som forskarna, till en början, trodde var helt säkra då ämnenas stabilitet skulle säkerställa att de var ofarliga för omgivningen. Stabiliteten blev dock istället en bidragande orsak till att de kan nå ozonskiktet och där göra skada lång tid efter att de släppts ut. Av den anledningen har vi fortfarande ett hål i ozonlagret som kommer att ta långt tid att läka helt då det kan ta upp till 150 år innan CFC bryts ned.
Den tredje faktorn, obestämbarhet, beror inte på att ett system är ofullständigt definierat utan på yttre faktorer som inte är möjliga att förutse. Obestämbarheten kan inte som osäkerheten reduceras genom ökad informationsinsamling eller kunskapsuppbyggnad. Ett exempel på detta är en avfallsdeponi. Vi kan sköta den optimalt så länge vi lever, minska osäkerheten genom analyser av läckage etc., men hur skötseln och de yttre förutsättningarna kommer att se ut i framtiden vet vi inte. Obestämbarhet innebär att helt okända utfall finns och dessa kan inte inkluderas i analysen.
Det är alltså av största vikt att i beslutsprocessen hålla isär begreppen risk, osäkerhet och obestämbarhet för att kunna värdera och använda den vetenskapliga informationen på ett relevant sätt. Beslutsfattare och politiker måste också vara beredda att agera förebyggande, även med ofullständig information som underlag.
Med vetenskapens metodologiska begränsningar i bakhuvudet framstår försiktighetsprincipen som ett betydligt förnuftigare sätt att angripa miljöproblemen jämfört med assimilationsprincipen. Försiktighetsprincipen bygger också på en helt annan filosofi och innebär ett i större utsträckning kontinuerligt och progressivt arbete med att minska alla utsläpp till miljön.
Antagandet att miljön kan assimilera utsläpp ersätts med utgångspunkten att avfall och utsläpp skall reduceras kontinuerligt med slutna system och nollutsläpp som mål.
Men kommer då inte försiktighetsprincipen att bromsa den ekonomiska tillväxten? Ja, förhoppningsvis, eftersom "ekonomisk tillväxt" som den definierats historiskt, inte är förenlig med långsiktig hållbarhet eller ens med själva begreppet eko-nomi som i grunden handlar om att hushålla med begränsade resurser.
Istället för obegränsad ekonomisk tillväxt måste vi ställa de långsiktiga sociala och ekologiska kostnaderna av miljöproblem mot de kortsiktiga vinsterna. Att räkna in samhällsekonomiska kostnader i kalkylerna görs fortfarande bara i begränsad omfattning.
Samhället måste också i större utsträckning ta hänsyn till kopplingen mellan ekonomi och ekologi för att bättre kunna utnyttja ekonomiska incitament i miljöarbetet. Många resursutnyttjare gör idag vinster enbart för att de inte betalar kostnaderna för de negativa miljöeffekter de orsakar, både på kort och lång sikt.
En förutsättning för att lyckas är ett paradigmskifte till ekologisk global-ekonomi där också miljö, natur, hälsa och långsiktig hållbarhet är centrala begrepp. Försiktighetsprincipen som beslutspolicy innebär också att det moraliska ansvaret gentemot kommande generationer integeras i beslutsfattandet.