Göran Knutas - Photography

Fiskgjusen (Pandion haliaetus) är med sin vingbredd på 145-170 cm en av de större rovfåglarna i Sverige. Vikten kan variera mellan 1.4 och 2 kg och den blir 50-60 cm lång. Hanen är i allmänhet något mindre, har slankare kropp och smalare vingar än honan, vilket ofta är tydligt när de ses tillsammans. Att könen skiljer sig åt i storlek kallas könsdimorfism och är vanligt bland rovfåglar.
De långa vingarna har endast fyra handpennor i vingspetsen jämfört med vråkar och örnar som har bredare vingar och fem, respektive sex handpennor.
Hjässan är vit med ett mörkt band genom ögat som fortsätter bak i nacken. Ovansidan är brungrå och undersidan till stor del vit med svarta och bruna teckningar. Hanen har ofta ett lite svagare brunt bröstband än honan. Ungfåglar är lätt "vitfjälliga" på ovansidan och saknar mörkt brett ändband på stjärten.
Fiskgjusens läte är en serie av skarpa visslingar, tjiip, tjiip eller jeok, jeok som ofta kan vara rätt svårlokaliserat när man inte ser fågeln ifråga.

Lyssna på fiskgjusens läte här.

I Sverige häckar årligen ca 2000 par fiskgjusar. Den förekommer främst vid klara insjöar och vid Östersjökusten. Boet placeras högt upp i ett stort träd, företrädesvis en gammal och stadig tall, ofta nära vatten.
Som namnet antyder så utgörs fiskgjusens diet i stort sett enbart av fisk men det är inte ovanligt att den trots det bosätter sig flera kilometer från närmaste fiskevatten. Att den verkligen bara äter fisk förstår man också genom att änder, sothöns och andra djur inte bryr sig det minsta om när fiskgjusen jagar i deras närhet.
Honan lägger i slutet av april 3-4 ägg som ruvas i ca fem veckor. Ungarna, som vid kläckningen inte väger mer än 50-60 gram, är flygfärdiga inom åtta veckor. Vid brist på föda överlever ofta endast den först kläckta ungen.
På bilden en typisk grund och fiskrik vik där fiskgjusen ibland sveper förbi över vattnet på spaning efter fisk.

De byten som fiskgjusen fångar väger ofta inte mer än 150-300 gram, mest småfisk med andra ord, men en stor fiskgjuse kan i undantagsfall ta byten med vikt upp till två kg. Efter fångst vänds bytet med huvudet framåt för att minska luftmotståndet och för optimal tyngdpunkts fördelning.
Att fiskgjusen ibland kan få allvarliga problem när den givit sig på för stora fiskar är dokumenterat om än ovanligt. I extrema fall kan fiskgjusen inte ta sig loss pga av klornas vanligtvis ändamålsenliga låsmekanism och den drunkar.
Mer åt skrönans värld ligger väl kanske historier om fritidsfiskare som fångat en krongädda, vilket är en gädda med resterna av en fiskgjuses klor och skelettdelar fastväxt i ryggen.
På bilden är det en mindre mört som haft oturen att hamna i fiskgjusens klor.

Fiskgjusen är världens mest spridda hökfågel. Den förekommer i nästan hela världen utom på Antarktis, Nya Zeeland och Grönland. De nordliga populationerna är flyttfåglar och flyttar till varmare vinterkvarter. De europeiska fiskgjusarna, vars huvudpopulation finns i Sverige och Finland, flyttar vintertid till Nord-, Väst- och Östafrika.
Bilden: Kretsande fiskgjuse under flyttning illusterar den typiska siluetten; långa vingar och smal vingspets med fyra "fingrar" (handpennor).

Studerar man en fiskgjuse (eller andra rovfåglar för den delen) systematiskt under längre tid ser man att långt ifrån alla jaktförsök lyckas. Hur skicklig en fiskgjuse är på att fånga sitt byte beror till stor del på erfarenhet. Ungfåglar (som den på bilden) tenderar att misslyckas lite oftare och i det här fallet kammande gjusen noll. Ryktet om fiskgjusens skicklighet som fiskare verkar alltså vara något överdrivet.

Fiskgjusen tillhör familjen Fiskgjusar eller Pandionidae på latin. Carl von Linné var först att beskriva fiskgjusen och gav den det vetenskapliga namnet Falco haliætus. Detta namn kom dock aldrig i allmänt bruk. Släktet Pandion beskrevs senare av Marie Jules César Savigny, 1809, och först därefter fick fiskgjusen sitt nuvarande vetenskapliga namn Pandion haliaetus.
Artnamnet stammar från gammal-grekiskans haliaietos från ἁλιάετος hali-, ἁλι-, "sjö-" och aetos αετός, "örn".
Att systematiken inte alltid varit glasklar för fiskgjusen kan man ana genom att den på vissa håll i världen kallas fiskörn; fiskeørn på norska, fischadler på tyska och aguila pescadora på spanska. På franska har fiskgjusen istället fått namnet balbuzard som snarare syftar mot kärrhök men idag vet vi att fiskgjusen varken tillhör örnarna eller kärrhökarna utan alltså utgör en helt egen familj.

Fiskgjusen är en av ett fåtal svenska rovfåglar som har förmågan att ryttla (stå stilla i luften) när den födosöker. Den jagar ofta i grunda vikar där den spanar efter fiskar som mört, braxen och abborre.
Gjusen dyker brant och landar ofta med ett rejält plask och kan ibland helt försvinna under vattenytan när den fångar sitt byte. I Luxemburg har man i sammanhanget ett rätt talande namn för fiskgjusen, den kallas plompert, vilket betyder "plumsaren", kort och gott.
På svenska har fiskgjusen haft flera olika dialektala namn. Den har kallats fiskgös, fisktjur, fiskejute, fisktjuv, fiskjus, fisktjusare etc. "Gjuse" skall enligt vissa ordforskare vara ljudhärmande men stämmer väl kanske sisådär med lätet. Fast kanske antar läpparna lite samma form när man försöker härma gjusens läte som när man uttalar ordet gjuse? Att gjuse borde stavas ljuse, eller rentav av härrör därifrån, för att den ljus-trar fisken den fångar, är också en tanke som framförts i litteraturen.

Fiskgjusen har flera anpassningar till sitt speciella levnadsätt. T ex kan yttertårna vändas bakåt och näsborrarna kan stängas. Den har även vassa fjälliga tår för att bättre kunna hålla fast hala byten som ju fiskar är. Fiskgjusens fjäderdräkt är extra tät och oljig för att förhindra att den suger åt sig vatten.
Fiskgjusen har också en skarp syn som är väl anpassad för att kunna se byten under vattenytan från luften. Bytet upptäcks i allmänhet på en höjd av 10–40 m ovanför vattenytan.

Fiskgjusen minskade kraftigt under 1960- och 1970-talet på många håll i världen. Jordbrukets användning av DDT var en stor anledning. Efter att förbud mot såväl DDT som jakt på fiskgjuse infördes återhämtade sig populationen. I dagsläget är den inte utrotningshotad totalt sett i världen.
Fiskgjusen är fridlyst i Sverige. Trots detta har den svenska populationen minskat sedan 1990-talet utan att forskningen kunnat visa varför. Vissa menar att fiskgjusens bon övertas av havsörn och berguv, två arter som har ökat i Sverige, och som båda börjar sin häckning tidigare på året. Andra undersökningar visar att fiskgjusen klarar sig bra, och till och med attackerar havsörn vid sina bon, och att denna form av bopredation inte är en ny företeelse.

Ett annat hot är det hårda jakttrycket under fiskgjusens långa flytt. Särskilt gäller detta individer som flyger över Malta, men även de som övervintrar i Västafrika är drabbade.
Mycket tyder emellertid på att delar av problemet finns i Sverige. Man har t ex sett att ungar dör av födobrist, trots att fiskbeståndet inte minskat under samma period.
En tanke i det sammanhanget är att den större havsörnen emellanåt kan borda fiskgjusen i luften och råna den på bytet den fångat. Speciellt årsungar som stannar kvar en tid vid boet efter att de blivit flygfärdiga skulle kunna drabbas hårdare av dessa "fiskstölder". De har också i allmänhet sämre fiskeframgång än vuxna fåglar och är bara delvis fortfarande försörjda av sina föräldrar.

Studier av svenska fiskgjusar visade att honorna tenderar att flytta tidigare än hanarna. På höstflyttningen rastar fiskgjusen också mer frekvent än på våren.
Flyttningen sker främst på dagen men ibland sker den under de mörka timmarna av dygnet, särskilt över vatten. En fiskgjuse kan flyga i genomsnitt 27 mil per dag och som längst 43 mil.
I aktiv flykt har fiskgjusen ofta kupade vingar och nedsänkt hand (vinghalvan närmast vingspetsen), vilket gör att den på långt håll ibland kan tas för en större måsfågel (exempelvis havstrut) om man inte är uppmärksam.

I september står fiskgjusens bo sedan länge tomt och ett par ungar har förhoppningsvis kommit på vingar om häckningen fått genomföras utan störningar och allt gått som det skall.
Fiskgjusen påbörjar sin flyttning mot övervintringsområdena i Afrika i slutet av augusti och flertalet har lämnat Sverige i mitten av september. Ett fåtal individer kan dröja kvar i södra Sverige ända till i början på oktober.

Redan i slutet på mars dyker enstaka gjusar upp igen i Sverige, men majoriteten återkommer i mitten av april när sjöarna garanterat är isfria.
Efter att hane och hona fattat tycke för varandra brukar paret hålla samman hela livet och de kan återkomma många år i rad till samma bo. En fiskgjusen kan bli så gammal som 20–25 år om den får leva i frid och ro.

Fiskgjusen

En mytomspunnen storfiskare

Text och foto: Göran Knutas

Källor