Göran Knutas - Photography

Lappugglan, eller Strix nebulosa som dess vetenskapliga namn lyder, är en av världens största ugglor. Den kan bli 60–70 cm lång med ett vingspann på 135–160 cm. Latinets Nebulosa betyder ungefär grumlig eller molnig och syftar säkert på dess aningen speciella uppsyn med stora grå koncentriska ringar runt ögonen. Ovansidan är askgrå och undersidan är grovt mörkstreckad. Vingarna har ett ljust brunbeige handbasfält och stjärten ett brett mörkt ändband.

I Sverige häckar lappugglan främst i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland och epitetet "ladrikets gråa eminens" känns kanske inte helt taget ur luften om man någon gång sett den sitta och spana från en stängselstolpe, invid någon gammal fäbod, i den norrländskt ljusa sommarnatten.

Ornitologen J.R. Forster var först med att vetenskapligt beskriva arten utifrån ett fynd i Ontario, Canada redan 1772⁴. Att inte Linné med lärjungar hann först, beror nog på att lappugglan var (och fortfarande är) betydligt vanligare i Nordamerika än i våra trakter.

Lappugglan håller helst till i granskog i närheten av öppen terräng som myrar och inägor. Den bygger inget bo själv utan nyttjar större (rov)fåglars övergivna bon. Ibland bosätter den sig i ett träd med avbruten topp eller i en gammal övergiven bohåla i en grov trädstam. I boet lägger honan ofta fyra ägg.
Vanligtvis är det hanen som jagar och förser familjen med mat under häckperioden. När ungarna blivit flygga så fortsätter hanen att mata dem tills de kan jaga själva framåt hösten, medan honan drar sig tillbaka.

På vintervistet smälter lappugglan lätt in bland grå och vinterkala aspar och björkar. Dagtid sitter den ofta stilla och halvsover i skogsbrynet invid någon obrukad gammal åker eller igenvuxen äng och kan vara svår att upptäcka. Den gör oftast inte mycket väsen av sig och kan av den anledningen vara lätt att förbise. Kanske vrider den lite förstrött på huvudet när någon nötskrika eller kråka larmar i närheten.
Lappugglan har tack vara sin storlek inga direkta naturliga fiender mer än möjligen berguven. Människans aktiviteter kan förstås också skapa problem i vissa avseenden. Främst är det oförsiktigt skogs- och jordbruk som kan vara ett hot mot de biotoper som lappugglan är beroende av.

Kraniets utformning i de stora cirkulära områdena runt ögonen sägs fungera som ljudförstärkande riktade paraboler⁷ och hjälper till att skärpa ugglans hörsel så att den på många meters håll kan urskilja minsta pip från sorkar och möss på marken, rent av under ett upp till 6 decimeter tjockt snötäcke^2,7.

När skymningen närmar sig blir lappugglan mer aktiv och lämnar sin dagkvist i skogen. Den spanar och lyssnar i allmänhet efter byten sittande på en lite upphöjd plats med bra utsikt över jaktmarken som t ex en staketstolpe, en hög stubbe eller som på bilden, ett omkullfallet träd i skogskanten.

Lappugglans tjocka och yviga fjäderdräkt kommer väl till pass i de extremt låga temperaturer som kan förekomma på de nordliga breddgrader där den har sin huvudsakliga och snudd på cirkumpolära utbredning.
Det finns två underarter av lappugglan, vår egen Strix nebulosa lapponica som häckar i norra Europa, norra Asien och Sachalin samt Strix nebulosa nebulosa som finns i Nordamerika.

Lappugglan ses ofta flyga lågt över marken när den förflyttar sig mellan olika spaningspositioner runt jaktmarken. Vingslagen är rätt långsamma och den aktiva flykten avlöses frekvent av långa glid. Flykten ser ofta lite mer fjädrande ut än man skulle kunna tro med tanke på lappugglans ansenliga storlek.

Förklaringen till den relativt mjuka flykten kan säkert vara att ovanligt mycket av ugglans volym utgörs av fjädrar och dun, och att den väger så lite som 0,8-1,5 kg². En vuxen berguv som är ungefär lika lång väger jämförelsevis mellan 2 och 4 kg, alltså mer än dubbelt så mycket⁵. Som hos de flesta ugglor och rovfåglar är honan något större och tyngre än hanen och i lappugglans fall så väger honan ca 30% mer⁷.

Hårda vintrar i norr kan göra att en del individer (troligen mest yngre fåglar) söker sig söderut under vinterhalvåret men normalt sett är lappugglan en stannfågel. Även rika sorkår längre söderut kan göra att ugglorna flyttar sig neråt landet i jakt på mer lättillgänglig föda.
Individen på bilden här bredvid är sannolikt en juvenil (yngre) fågel att döma av handpennornas teckning. Hos en äldre fågel skall dessa vara mörkare och mer kontrastrika⁶.

Bytet fångas inte sällan elegant och effektivt, efter en kort anflygning från sittplatsen. Det sägs att lappugglan klarar att slå ett byte genom skarsnö som kan bära en vuxen människa². Med tanke på att den inte väger så mycket är det säkert lika mycket teknik som fysik som ligger bakom den prestationen.
Fötterna och benen är rikligt fjäder- och dunbeklädda för att hålla värmeförlusterna på minsta möjliga nivå, när temperaturen kryper ner långt under nollstrecket. Klorna är långa, sylvassa och lätt krökta för att effektivt kunna spetsa och hålla fast byten även när dessa befinner sig under tjock markvegetation.

Ett obrukat gärde med vissnande tjock markvegetation ger goda förutsättningar för lappugglan att hitta föda i form av smågnagare som möss och sorkar under sin vintervistelse. Det kan t ex vara marker i långvarig träda, en slarvigt skött åker med olje- eller baljväxter eller ängsmarker brukade på gammalt sätt, helst i ett småbrutet landskap som numera dessvärre, bara finns kvar på enstaka ställen i södra Sverige.

Lappugglan väcker ofta uppmärksamhet de gånger den siktas i södra Sverige, såväl bland fågelskådare som allmänhet och även tidningar kan ibland uppmärksamma den ovanliga gästen. Inte sällan blir den kvar på samma plats några dagar och flera hinner kanske njuta av dess mystiska uppenbarelse. Den kan ibland vara rätt oskygg och det kanske ibland övertolkas som nyfikenhet. Ugglan är nog mest intresserad av de gnagare som mänsklig aktivitet eventuellt kan skrämma upp i närområdet och helt plötsligt kan den slå sig ner helt nära en förundrad åskådare.

Lappugglan

Ladrikets grå eminens

Text och foto: Göran Knutas

Källor